Ett flygplan från 1939 landar på ön i natt.
Piloten är en kvinna, klädd i mörk uniform. Hon
går raka vägen till byn, där bonden står vid sin
trädgård. Han ser henne men säger inget. De har
aldrig talat förr.
Kvinnan lämnar ett papper. Det är en list över
försvunna barn, alla från byn. Hon säger inte
var de är. Hon visar bara ett busskort med ett
namn: "Kungahuset". Den tystlåtne bonden tar
pappret, men slänger det i elden.
Första regeln biter: det är olagligt att äga ett
busskort utan godkännande från
Stockholmscentralen. Han har ingen rätt att se
det. Men han har sett det.
Nästa dag börjar vinden bli kallare. Byborna
börjar glömma vad som hände i går. De minns inte
flygplanet, inte kvinnan, inte pappret. Endast
bonden minns. Han går till byns laga kyrka, där
en präst står med en liten nyckel.
Prästen säger inget. Han öppnar en kista under
altertavlan. Inuti finns en skiva av trä, målad
med en kunglig sigill. Kvinnan hade tagit den.
Bonden tar den, men känner en smärta i handen.
En markering blöder.
Andra regeln biter: man får inte beröra kungliga
symboler utan att ha tillstånd. Han har inte.
Men han har gjort det.
Han går till byns gruställning, där en maskin
står stilla. Han kör in i skogen, där färgen på
trädet är fel. Det är inte tall, utan en ovanlig
sorts trä som bara växer i norr. Han hittar en
dold grotta. Inuti ligger en kista. Den är tom.
Men den har varit fylld.
Vintern blir längre. Byborna börjar sova mer. De
vaknar inte. Bonden stannar kvar i grottan. Han
hör röster i vinden. De säger ingenting, men han
vet att de väntar.
När solen kommer upp igen, är byn tomt. Bara
bonden sitter kvar. Han har inga barn, inga
släktingar. Han har bara kungen och vinden.
Skärgården är tyst. Inga flugor. Inga fåglar.
Endast vind och vatten.
Den tystlåtne bonden väntar på något som inte
kommer. Han har sett det, men det har inte
kommit.
Han väntar. Han väntar. Han väntar.
