Fjällguiden stiger upp vid midnattssolens första
ljus. Hon bär en skinnjacka med röda sydda och
en kniv i sköldpansfodral. Hennes fötter lämnar
spår i snön där hon går mot norr.
En tystnad har legat över byn sedan flera år.
Bygden ligger i en glaciärskälv, där vintern
varar längre än sommaren. När den gamla
väsenkungen dör, börjar fältet svartna under
jorden. Fjällguiden hör det. Hon har alltid hört
det.
Hon samlar stenar från en gammal runsten i byn.
De är kalla och tunga. När hon lägger dem i ett
mönster på marken, sker något. Jorden rör sig.
En rörelse under snön, som om något vaknar.
Industrisamhället kommer. En fabriksbyggnad står
redo att byggas i dalen. Män i grå jackor kommer
till byn och talar om framtiden. De säger att
byn ska bli del av ett nytt system. Fjällguiden
ser deras ögon. De bär inte samma magi som de
som bodde här förr.
Dalkarlakampen börjar. En man från dalen, klädd
i fabriksarbetarekläder, kommer upp i fjället.
Han har en metallkniv. Fjällguiden vägrar att
fly. Hon slår ut hans kniv med sin egen. Kniven
faller i snön och smälter in i marken.
Stillsamheten brister. Snön börjar falla igen.
Fjällguiden står kvar, medan mannen faller bakåt.
Hon tittar upp mot himlen. Midnattssolen är
fortfarande uppe.
Ett regelbrott inträffar. En av de gamla magiska
reglerna: det finns ingen trygg plats i ett
samhälle som bygger på maskiner. Fjällguiden vet
att hon inte kan återvända till vad hon var. Men
hon vet också att hon inte kan låta något annat
ta plats.
När solen sjunker, lämnar hon fjället. Hon går
mot dalen, där fabriken växer. Hon bär inga
stenar längre. Men hon bär ett minne. Ett minne
om vad som kunde vara.
