Stadens kylskåp börjar värma. Kylprocessen
stannar upp, och hela nätet av frysta livsmedel
vänder sig mot den som satt i kassan.
Systembolagskunden drar första rörelsen – ett
glas mjölk som inte längre är kallt. Hon ser på
den, tänker på hur det varit alltid så – att
kyla var en giv. Nu är det en brist.
Framtidens byggnader har bytt form.
Byggnadssystemet anpassar sig till varje person,
men inte till kollektivet. En skärgårdshusbygge
står tom, eftersom ingen kan komma överens om
vilken energi som ska användas. Den som borde
vara kvar, en äldre kvinna, försvinner in i
byggnaden. Hon är den sista som kunde hålla ihop
systemet med sin minneskraft.
Nordiskt mörker lämnar inga spår. Vintern blir
långare, och solen kommer inte upp längre än den
högsta taket. Människor börjar flytta ut, men de
som stannar får inte lämna byggnaden. De som
försöker bryta reglerna får sina egna kylskåp
att krossa. En man försöker ta med sig en flaska
vin, men den svartnar innan han nått dörren.
Islossning betyder att kyla går åt. Det är en
regel, men den finns inte skriven någonstans.
Den uppfattas bara när den biter.
Systembolagskunden lär sig att räkna med kylens
försvinnande. Hon tar med sig en flaskas kraft,
men den försvinner i mörkret. Hon stannar kvar,
och kylskåpet börjar skratta.
Byggnaden börjar själva stänga. Den som inte kan
acceptera kylens försvinnande får inte lämna.
Hon ser på sin egen kylskåp, som nu är tom. Hon
inser att kyl inte bara var en funktion – det
var en plats att leva. När hon sluter ögonen,
hör hon inget mer. Bara tystnaden, och den som
aldrig var kall.
