Skärgården är stilla, men vinden bär med sig ett
obehag. Fiskaren Erik får ett brev från sin bror,
som dödades i en tyst kustby. Brevet innehåller
en nyckel och en varning: "Stugan är inte
tom."
Erik lämnar sitt arbete, går till byn, och
hittar stugan intakt, men därinne råder en
tystnad som inte hör hemma.
Under natten hör han en röst i mörkret. Det är
en kvinna, men hon säger ingenting. Erik
försöker fly, men dörren stängs bakom honom. När
han vaknar, ligger en blodig flaska på golvet.
Han finner en gammal karta i skåpet, markerad
med ett symbol som liknar en sjöodjur.
Han beslutar sig för att söka hjälp hos byns
äldste kvinna, som har levat kvar sedan kriget.
Hon visar honom en gammal rituell plats i skogen,
där man tidigare kastade ut dem som inte passade
in i samhället. Erik förstår att någon försöker
gömma något — eller någon.
När han kommer tillbaka till stugan, är den
förstörd. En av väntrummen är uppbrutet, och på
väggen finns en ny symbol. Han springer till byn,
men ingen tror honom. De säger att det bara är
byns gamla skräck, att de inte längre lever i
ångest.
Erik försöker ta reda på vem som kan ha gjort
detta. Han hittar en gammal journal i byns
bibliotek, där det står att en kvinna, en
"sjöodjur", föddes i byn under kriget. Hon
försvann, men hennes namn är nästan bortskrivet.
Erik går till den plats där hon ska ha levt, och
där finner han en grav, men den är tom.
Han åker till staden för att få hjälp, men där
möter han en kvinna som ser exakt ut som den han
hörde i stugan. Hon säger ingenting, men ställer
en fråga: "Vill du veta vad som händer om du
inte ger upp?" Erik förstår att han inte kan gå
tillbaka. Han väljer att stanna i skärgården,
men i stället för att fly, börjar han bygga en
ny stuga — en som ingen kan komma in i.
När sommaren går över, blir det tyst. Ingen
säger något om vad som hände. Men på vintern,
när snön faller, hör man en röst i mörkret — och
den är inte ensam.
