Flyktinghandläggaren mottar en ovanlig förfrågan:
hitta en fiskare som försvunnit i skärgården
under ett nytt måneval. Själva uppdraget är
borta från det vanliga, men hon accepterar för
att den stora tystnaden kring fallet rör något
mer än en enkel försvinnande.
Första natten i byn blir en vandring genom gråa
vägar och tysta fiskebohus. Hon märker att vissa
hus har skrivna runor på dörrarna, och att
barnen inte nämner en viss dag i veckan. Byborna
pratar om "midsommarnattens lösning" som en
kraft som aldrig ska väckas.
När hon kommer till fiskarens båt, hittar hon
ingen kropp men en halvsliten skrift på båtens
sidor. Den handlar om en gamla gudom som låg i
havet, sänkt av en förlorad stam. Hon läser
vidare och finner en förbannelse som kopplar byn
till en makt som inte ska vakna.
Den nästa natten bryter sig en storm inom
skärgården. Båtar rör sig själva, och ljuset
från fyrorna försvinner. Hon springer till byn
och hittar folk som står i ringar, sjunger en
gammal sång som inte finns i någon bok. De säger
att hon måste välja: sluta söka eller riskera
att väcka den som sover.
Hon fortsätter, trots varningen. Hon hittar en
källa i skogen, där en kvinna med silverhår står
vid vattnet. Den här kvinnan säger att fiskaren
inte försvann – han blev en del av förbannelsen.
Hon måste ta hans plats, eller byn går under.
Hon vägrar. Istället för att ta platsen, bryter
hon en av de gamla runorna på byns kyrkogård.
Detta bryter förbannelsen, men inte utan kostnad.
Skärgården förändras – vinden blir stilla, och
de gamla runorna försvinner. Byborna minns inte
vad som hände, men de känner en tomhet i bröstet.
Flyktinghandläggaren lämnar byn. Hon vet att hon
inte kan återvända. Men hon har också lärt sig
att vissa magier inte kan försvinna – bara vänta
på att någon annan ska läsa deras namn igen.
