Ön ligger i skärgården, där vatten och berg har
skapat ett samhälle som lever av tradition.
Älgjägaren får en plats som kustbevakare, men
det är inte bara vind och vågor han måste räkna
med. Nattetid dyker mörka figurer upp vid
stranden, och de följer ett mönster som ingen
kan förklara.
Första natten går han till sjöbarnsbygden för
att ta emot instruktioner. Den gamle
överväktaren säger inget om vad som väntar, bara
att han ska stanna på ön och inte lämna den
förrän solen går ner. Det finns en regel: inga
fyrar får tändas efter midnatt, och ingen får
sitta ensam vid havet.
När första mörkret faller, hör han ett rop från
östersidan. Han springer dit, men finner
ingenting. Bara en älg har gått över sanden, och
där, vid vattenkanten, ligger en gammal kraftig
klänning. Han plockar upp den, men nästa dag är
den försvunnen, och alla säger att den aldrig
fanns.
Han börjar söka efter de som varit här innan
honom. En gammal kvinna berättar om en tid då
kvinnor kallades till kusten för att skydda öns
själ. De som gjorde det, försvann. Ingen vet var
de gick, men de som återvände, var inte de samma.
En kväll, när han står vid stranden, ser han en
flicka i den gamla klänningen. Hon visar honom
en bunt papper, skrivna i en obekant hand. På
sidan står en lista med namn – alla kvinnor som
någonsin varit kustbevakare. Hans namn är sist.
Han flyr inte. I stället sätter han sig vid
vattenkanten, och väntar. När midnatt slår,
kommer de. De kommer inte som människor, utan
som ljus i vatten. De tar honom, men inte i
kroppen. Han försvinner, och nästa dag är han
inte där. Öns beboare säger att han har blivit
del av det som väntar.
Kusten är nu ren, och ingen mer kommer att
behöva vara väktare.
