Skärgården ligger stilla under midsommarnatt.
Vintern har lämnat en iskors som inte smälter.
Polisinspektören stannar vid en by som aldrig
finns på kartan. Här bor folk som inte längre
räknar dagar, utan isens rörelse.
Ett barn försvinner under natten. Fartyget som
ska hämta det kommer aldrig. Vintern är nu en
fastighet, inte en tid. Inspektören hittar ett
kort som visar att byn har varit isolerad sedan
1945. Ingen har kommit ut, ingen har gått in.
Första regeln: Isen bryter inte. Den drar ner
allt som rör sig. Inspektören följer spåren och
finner ett hus där alla möbler är fästa i golvet.
En kvinna sitter i en stol, blick fast i väggen.
Hon säger ingenting, men hennes hand rör en
nyckel som inte passar något lås.
Andra regeln: Inga ljud. Allt som rörs blir tyst.
Inspektören hör inte sin egen andning. Han
försöker skriva i en dagbok, men penna och
papper försvinner när han slappnar av. Han måste
hålla andan för att inte bli tyst.
I skogen hittar han en kista. Den är full av
brev från 1945. Alla är skrivna av samma hand.
De berättar om en "fjällräddning" som aldrig
slutfördes. En grupp människor som försökte fly
från en vinter som inte gick.
Inspektören hör en röst i vinden. Det är barnets
röst. Den säger: "Du är den siste som
kommer."
Han följer ljudet till en glasmöss. Där finns en
spegel som visar honom själv, men med barnets
ansikte. Han slår sönder spegeln. Isen börjar
spricka.
När han går ut, är byn försvunnen. Bara isen
ligger kvar, och en nyckel i hans hand. Han
lämnar landet. Efter två veckor kommer ett brev
från en by som inte finns. Det är skrivet på
samma hand. Det står: "Du är nu en del av
isen."
