Folkhemsarkitekten står vid kusten och ritar ut
nya bostäder för arbetarfamiljer. Han har aldrig
varit i krig, men nu får han se hur
byggnadskontrakt blir vapen. En kväll kommer en
man från Stockholm med papper som säger att allt
han byggt är en del av en större plan. Han
vägrar att tro det, men nästa dag hittar han en
vagn med byggmaterial på slakthuset – det är
inte för att bygga hus, utan för att bygga
baracker.
Kustbevakningen börjar patrullera längs stranden.
De ser män i uniformer som inte tillhör något
land. En kvinna i byn berättar att de kommit för
att skydda den nya folkhemsmiljön från
"översjöskrav". Arkitekten läser om en ny lag
som säger att alla byggnader måste ha en "första
rad" – en plats för kamp. Han försöker förnya
sina kontrakt, men byggmästare som tidigare
arbetade med honom nu vägrar att jobba med honom.
Han får veta att han har blivit upptäckt som
"osäker".
När en fartygsbrytning sker i hamnen, hittar han
en kartbok i en källare. Det är en gammal
sjökarta med markeringar för varje byggnad han
har ritat. Han inser att de inte bygger för folk,
utan för att kontrollera dem. Han skriver ner
allt han vet, men när han går till byn för att
dela med sig, finner han dörren till sitt hus
öppen. Inne ligger hans ritningar brända, och på
väggen står en fras: "Folkhemmet kan inte vara
fri om det inte är skyddat."
Han går till kustbevakningen och säger att han
inte längre vill bygga. De ger honom en pistol
och säger att han ska skydda byn. Han vägrar,
men när nattetid kommer en grupp män till byn,
får han se hur de bär hans egna ritningar. Han
drar upp pistolen, men skottet går mot en
barnbil. Han stannar, men ingen säger något. När
solen går upp, är byn tom. Alla har gått, och
han står ensam vid kusten, med en tom pistol och
en ny karta i fickan – en som visar var
folkhemmet verkligen börjar.
