Ölandsfiskaren får uppdrag att plocka upp ett
förlorat nät vid norra skärgården. Nätet är inte
vanligt — det är av vildt trådade rutor och har
en oljig lukt. Han noterar att det är fäst med
en märklig knytta, som inte ser ut som något han
sett tidigare.
När han går tillbaka till hamnen, blir han
stannad av en man i grå kläder. Denne säger
ingenting, men visar på en rördiktning i handen.
Fiskaren vägrar att lämna nätet. Han har hört
talas om att vissa platser inte längre är
förbjudna, men att de fortfarande har sina egna
regler.
Han drar nätet till sitt båthus. Natten efter
hör han röster i skogen. De talar ett språk han
inte känner igen. De sjunger en sång som inte är
svensk, men som låter som ett minne. Han går ut
för att se, men när han kommer närmare,
försvinner rösterna. I snön finns två spår som
inte är hans.
I morgon ljus ser han en grupp människor vid
vattenkanten. De bär kläder som inte är moderna,
utan liknar de han sett på gamla bilder. En
kvinna ger honom en liten kruka med en blomma
som inte växer i Sverige. Hon säger ingenting,
men pekar på en dörr i skogen som inte finns där
förra dagarna.
Fiskaren vägrar att öppna dörren. Han har lärt
sig att det finns regler som inte bara är lag,
utan också andliga. Men kvällen efter får han
syn på en flicka som springer genom skogen. Hon
har en röd bandana på huvudet, som han känner
igen från en gammal samisk bild. Hon springer
mot dörren, och den öppnas för henne.
Fiskaren går tillbaka till sin båt. Han slänger
nätet i havet. Det försvinner i djupet, men han
ser att det svävar mot en plats han aldrig har
varit i. Han vet att han inte ska följa. Men han
vet också att det finns något som väntar där,
och att det inte längre är förbjudet att gå dit.
