Byn ligger i ett glasöga av fjäll och hav, där
tiden inte rör sig som i andra ställen. Vintern
är lång, men den går snabbare än sommaren. Ingen
minns när det sista växet försvann.
Älgjägaren hittar kvinnan vid en äldre bro,
halvövergiven av gräs och moss. Hon står på
stötar, blick mot horisonten. Han säger
ingenting, bara ser henne. Hon vänder sig mot
honom, men inte till honom.
Brobyggnaden är en symbol för vad som bröts – en
förbindelse mellan byarna som nu är skilda. Den
står kvar, men ingen vågar korsa den. En regel:
ingen går över broen om solen har gått ner.
Han följer henne. De går längs med stranden, där
isen börjar smälta. Hon visar honom en skog där
träden växer uppåt, inte nedåt. De är vida,
krovväxt, med blad som inte rör sig. Det finns
inga fåglar här.
När de når byn igen, är det mörkt. Hon
försvinner in i ett hus. Han väntar. När han går
in, finner han ett kök utan eld, en bord utan
mat, ett rum utan möbler. En dörr är läckt. Han
öppnar den.
Inne finns en karta – en karta över byn, men
allt är svart. Kortet är uppenbarligen nytt, men
det finns inga städer, inga vägar. Bara en ruta
där en by måste vara. Han trycker på den.
Det rådar en ljudlöst storm. Vindens rörelse är
synlig i dusten som flyger upp från golvet. Han
känner den i ansiktet, men kan inte se var den
kommer ifrån. Han drar tillbaka handen. Kortet
är tomt.
Han går tillbaka till broen. Solen är redan ned.
Han står vid kanten, ser mot vatten som inte rör
sig. Han hör ett rop, men det kommer från bakom
honom. Han vänder sig om. Ingen finns där.
Han kastar sig över broen. Isen under hans
fötter spricker. Han faller, men landar på något
som inte är vatten. Det är en plattform av trä,
högt ovanför sjön. På den står en annan by,
osynlig innan.
Han ser in i den. Inga ljus, inga rörelser. En
by som inte existerar. Han står kvar. Det är
kallt. Han känner sig ensam, men inte rädd.
Han vet inte om han ska gå vidare. Han väntar.
Det är kväll. Han står där, i en by som inte
finns, och väntar på att någon ska komma.
