Kusten är tyst. Vinter är längre än förr. Byar
som inte längre finns på kartor försvinner i
nattens skymning. Kulturarbetaren får uppdrag
att dokumentera de sista byarna innan de
försvinner. Han kommer till en plats där solen
inte går ner, men vinden säger annat.
Första natten: han hör en sång från en sjö. Den
är gammal, men den låter inte som något han
känner igen. Han följer ljudet. Sjön är tom.
Vattnet är svart, men det rör sig. Han vänder
tillbaka. Bygden ligger tomt, men husen står
kvar. Inga människor. Bara en dörr öppen i ett
hus.
Han går in. Det är ett kök. En bordstallrik. En
skiva bröd. En kopp varm kaffe. Han sitter.
Någon slår lätt på dörren. Han öppnar. Ingen
finns där. Men kaffet är kallt. Han stänger
dörren. Fönstret borta. Vindens ljud är närmare.
Han springer ut. Bygden är fortfarande där. Men
inga spår av den som kom.
På andra dagen: han möter en kvinna. Hon säger
att hon är från en by som inte finns på kartor.
Hon säger att de försvinner när de inte längre
tror på att de är där. Han frågar vad som händer
om man inte tror. Hon säger att de försvinner.
Han säger att han inte tror. Hon säger att han
redan har försvunnit.
Han stannar kvar. Han söker efter en by som inte
finns. Han hittar en källa. Vattnet är klart.
Han dricker. Han ser sig i spelet. Hans ansikte
är annorlunda. Han går tillbaka till byn. Den är
tomt. Men han kan höra röster. De säger att han
aldrig borde ha kommit hit. Han försöker lämna.
Vägarna försvinner. Nattens ljus blir starkare.
Han hör samma sång igen. Han följer den. Den
leder till en island. På ön finns en grav. Han
läser namnet. Det är hans.
Han vaknar i en by. Solen går ner. Han är ensam.
Bygden är levande. Men ingen känner till honom.
Han går in i ett hus. En kopp kaffe väntar. Han
dricker. Han väntar. Inga röster. Inga spår. Han
stänger dörren. Vintern är mörk. Han vet inte om
han fortfarande finns.
