Båten stannar i färjan efter en natt utan måne.
En män har lämnat sitt kök för att plocka upp
ett brev från ön. Innehållet är ett blodigt
meddelande, skrivet på ett språk som ingen
känner igen.
Kommunens förtroendepersoner börjar fråga om det
finns någon som kan tolka texten. En kvinna i
trettiotalen, som tidigare arbetade som lärare i
byn, dras in i undersökningen. Hon har aldrig
talat om sin barndom på ön, men nu börjar minnen
dyka upp – bilder av eld och rörelse, av en kamp
som inte längre är i historien.
Första regeln: ingen får lämna ön förrän brevet
är översatt. Den andra: varje person som ser
texten kommer att få en plåga i handen, som om
de hade tagit ett slag.
När kvinnan finner en gammal karta i byns
bibliotek, visar den en gång som inte längre
finns. En kustlinje som försvunnit under isen.
Hon går dit, trots förbuden, och hittar en grav.
I den ligger en svart klänning, en kammare med
runskrifter, och en nyckel till en dörr som inte
längre finns.
I nattens mörker hörs en röst, som inte tillhör
någon levande. Den säger: "Du är den sista som
kan sluta det." Kvinnan vägrar att återvända.
Hon lämnar byn, men inte innan hon har bränt
sitt hus och lämnat en notis vid färjan.
Efter kampen i skogen, där flera människor dör
av isens grymhet, kommer polisen. De hittar
ingenting annat än tomma skjutvapen och en röd
karta. Kvinnan är borta.
Isen bryter upp. En ny vår börjar. Men ingen
vågar säga vad som hände.
