Flyktinghandläggaren får uppdrag att registrera
en grupp som landar i en kustby efter att havet
brutit sönder världen. De säger sig vara från
ett tidigare system, men deras dokument är
trasiga. Han måste avgöra om de ska få rätt till
bosättningspapper eller inte.
Havet har lämnat större delen av landet öppet
för nytt liv, men det finns regler: inga
samlingsplatser över fem personer, inga
frälsningsmedel utan myndighetsgodkännande. Han
inser att de nya kommersiella fiskefartygen har
börjat jaga på de gamla byarna, och att de inte
bara drar in fisk utan också människor.
Han hittar en gammal skrift om folkhemmet,
skriven av en ingenjör som försökte bygga ett
socialt skyddsnät i en värld där allt var
beroende av resurser. Den är knuten till en
plats i skärgården där byarna fortfarande följer
den gamla modellen, trots att de inte längre har
myndigheter att skydda dem.
När han går in i byn, märker han att de har
byggt en ny kyrka, men den är tom. Inne i den
finns en vägg med bilder av de som försvunnit –
alla från fiskeutflykter. Han finner en kvinna
som säger att hon inte kan åka tillbaka,
eftersom fiskedramat har blivit en krigsmaskin.
Hon visar honom ett dokument som säger att han
inte har rätt att avgöra deras öde.
Han stannar kvar i byn, men när han försöker
hjälpa en familj att fly, upptäcker han att de
redan har tagit en fiskebåt och försvunnit. Han
följer efter, men vinden har ändrat riktning.
När han kommer tillbaka, är byn tom. Alla har
försvunnit, och kyrkan har bränts. Han lämnar
papperen kvar, men de är redan försvunna. Han
blir inte tillgång till något mer än en ny
kontrollpunkt i en värld där folkhemmet aldrig
var verklighet.
