Första snön faller över det nedbrunna huset. Det
ligger kvar på ön, kringklämt av moss och
ålderdomliga träd. Inne finns ett stort rådhus
med hällar som har blivit en del av väggarna. En
man i grått klädsel går in, slår upp en dörr som
inte längre är fäst. Han hittar en skrivbänk
under ett tak som knyter sig till marken.
Barnen i byn säger att huset inte ska berättas
om. De säger att det är ett slottspöke, men
ingen kan säga varför. Den som går in får inte
komma ut samma dag. En kvinna i stuga vid kusten
ser hur han går mot byn. Hon väntar på att han
ska ta sig över vattendraget, men han stannar
vid den gamla broen.
Huset har inga väggar längre, bara ett hål i
jorden. När han går in, försvinner vinden.
Luftens tryck ändras, och det blir så tyst att
han hör sin egen andning. Han hittar ett papper
på bordet, skrivet i en hand som inte är hans.
Det står: "Du kommer aldrig att lämna detta rum.
"
Han lyfter på ett hörn av möbeln och hittar en
nyckel. Den är gjord av metall som inte är
vanlig. När han öppnar en dörr i väggen, står
han i ett rum som inte finns på någon karta.
Väggarna är täckta av bilder av en by som aldrig
existerat. En klocka räknar ner från 1945.
När han går ut, är det som om tiden hade stannat.
Byns barn leker som de gjorde förra sommaren.
Men när han går mot stugan, ser han att kvinnan
har försvunnit. Huset är tomt, men det finns ett
brev på stolen. Det är skrivet i en hand som
inte är hans. Det står: "Du kommer aldrig att
lämna detta rum."
