Tåget genom Skåne stannar vid en by som aldrig
fanns på kartan. Därifrån börjar det hända:
klockor rör sig baklänges, vindarna sjunger
gammal sång och marken borrar ut gamla vägar. En
kvinnlig arkeolog, född i norr men uppvuxen i
staden, hittar en skräddare som syr kläder av
mörker och ljus. Hon har ingen tid att ta sig
tillbaka – vintern kommer snabbare än vad hon
kan förstå.
I byn finns en marknad, men den är inte gjord av
handelsvaror utan av minnen. Varje varuhandlare
erbjuder ett ögonblick från en annan tid, en
andra version av en dag. En kvinna säljer
ljuvaste glädje, en man erbjuder en död som
aldrig skedde. Den samiska nåjden lämnar sin
trädgård, där hon höll reda på de ålderdomliga
kornslagen, och går in i marknaden för att söka
en försvunnen bror.
Hon får ett korthult av is, som visar henne hur
tiden flyttar sig. När hon tar det, försvinner
den by hon kände. I stället står en fabrik, grå
och tung, med maskiner som tjatar som fåglar.
Byggnaden har inga dörrar, bara en port som bara
öppnas om man bär en viss sorts kläder – de som
syts av marknadens skräddare.
En regel införs: inga minnen får tas med ut ur
marknaden. Om man gör det, förlorar man en del
av sin egen tid. Den samiska nåjden vägrar att
lämna. Hon växlar plats med en arbetslös
skogvårdare som inte längre kan minnas sin egen
barnlek. Nu är det han som står i marknaden,
medan hon får en ny tid – en som inte är hennes.
När tiden ändras, ändras också vintern. Den
kommer inte som snö, utan som en svart flod som
strömmar genom byn. Den som inte har något att
förlora, blir dränkt i sin egen tid. Den samiska
nåjden står kvar vid marknaden, nu som en av de
som säljer minnen. Hon har lärt sig att tiden
inte är ett rörelse, utan ett val.
