Norrlandsprästen står vid kyrkogården i ett
bygde som aldrig har varit riktigt moderniserat.
Älgen som rövade en fåne i fjol har inte kommit
tillbaka. Kyrkan har släppt upp sin gavel mot
nybyggda fabriker som tystnade landsbygden.
Första regeln: inga saker får flyttas från
skogen utan att prästen vet om det. Andra regeln:
alla bygden kan inte se på samiska kulturer utan
att bli förskrämda.
Prästen hittar ett spår av älgen i en skog som
inte längre är skog. Träden har förvandlats till
stora stenblock med runmärken. En gammal kvinna
säger att de inte är trä, utan minnen. Prästen
frågar om det är samisk magi. Hon svarar att det
är något annat.
Älgjaktet börjar när en pojke går bort i skogen.
Han är den första som försvinner utan att lämna
något spår. Prästen följer hans fotspår, men de
försvinner i en glänta där vinden ljuder som ett
barns gråt.
Han finner en älg, men den är inte levande. Den
står i en ring av stenblock, varje block visar
en bild av en samisk kvinna. Prästen ser sig
själv i en av bilderna, men han har aldrig varit
där.
När han rör vid stenen, försvinner skogen. Han
står i ett bygde som inte finns på kartan.
Bygden är byggd i en tid som inte längre
existerar – byggnader av trä, folk i gamla
kläder, kvinnor som sjunger på samiska.
Prästen vänder tillbaka, men skogen är igen bara
skog. Älgen är borta. Inga spår. Ingen
förklaring. Bara en känsla av att något har
blivit kvar där, något som inte längre är
förändrat.
Det är inte en älg han följde. Det är en minne.
Stillsamheten efteråt är inte lugn. Den är full
av något som inte kan sägas.
