Vintermörker faller över den öppna skärgården.
Alla radiofrekvenser stängs av efter midnatt,
inte på grund av fel utan genom en ny lag:
medborgare får ej använda kommunikationsmedel
vid 00:00–05:00. Denna regel, införd för att
skydda det kollektiva andet mot "förvirring",
säger ingenting om varför – men däremot ändrar
allt. Det blir som om hela landet plötsligt
andas i tystnad.
Ett samlingshus på ön Gullhissen stängs. En buss
går aldrig tillbaka. När man går ut i snön, hör
man bara egna steg. Så när Mårten, en manlig
tänkare med kraftiga handskar och ett trångt
ansikte, får syn på flera viltljusade djur i
kyrkogården – stora, feta, med vita klövar –
släpper han krypskyddet. De är inte hundar. De
springer tvärs över isen utan att ge ljud.
Han försöker ringa. Inget svar. Han trycker på
kontakten i huset – låset har lämnats öppet, men
systemet stänger. Ingen kan komma in. Ingen kan
gå ut. Första gången han ser en människa i två
timmar, står hon mitt i mörkret – tyst, ögon som
glöder blått. Hon viskar inte. Men han vet: hon
såg honom.
Natten går. På kvällsmaten i folkrädden – några
få personer i en halvöppen hall – börjar vissa
hålla andan. Ett barn börjar gråta. Ingen
lyssnar. De förstår inte att det inte är rädsla.
Det är något annat som samlar sig i luften.
Längre norrut i glesbygden krossas alla
eldgrupper. Kyrkan i Hjortlund brinner – men
ingen brandman kommer. Vindarna blåser fram en
doft av svält.
När solen kommer upp, är kyrkogården tom. Inga
spår. Bara tre hundkroppar, sammanfläkta, med
tänder som skär i is.
Mårten sitter kvar. Han har inget skruvmejsel.
Inget brev. Inget namn. Men han har sett vad
folkhemmet har gömt: att när allt tystnas, blir
rädslan levande.
Den dagen efter flyttar hans byggnad till en
mindre skärgård. Men nu går det lika. All
kommunikation stängs. Medan han står vid
fönstret, ser han en vit kropp löpa mellan
träden – utan ljud, utan skugga. Den vandra
direkt mot havet.
Ingen har hört det. Inget dokumenteras. Inget
skrivs.
Men han minns.
Och nu vet han att det inte är ett problem med
tystnad.
Det är ett problem med att ingen längre vågar se.
