Första dagarna av midnattssolen drabbas byn
Luleå av en plötslig tystnad. Härden av
vinterlösa hundar svävar i röda stänk på snön.
Den gamla samiska nåjden, Nils, märker att
marken under sin hytt börjar bli varm, men inte
från solen utan från underjorden.
Efter en natt av svarta stjärnor och röda himlar,
försvinner borgmästaren. Hans hus är tom, men
dörrarna är låsta inifrån. Byborna känner en
kyla i luften som inte kommer från vintern. Nils
hittar en röd kraftlinje i skogen, som inte
finns på kartor, och följer den mot ett förstört
älvlopp.
När han når det, ser han en glasbyggnad med
glasdörrar som reflekterar solen i alla färger.
Inuti ligger borgmästaren, levande men
fastkommen i en stenplatta. En regel i byn säger
att ingen får röra sig utanför marken under
midnattssolen. Nils bryter regeln och får sin
egen kraftlinje – en blodig strimma i jorden –
som växer där han går.
Byborna räddas av en tidigare vinternatt, men
Nils stannar kvar. Han lämnar byn, men marken
bakom honom börjar brinna i röda flammor. Under
solen som aldrig går ner, växer en ny by vid
elven, byggd av de som inte kunde fly. Nils blir
deras ledare, men hans kraftlinje har blivit en
del av marken – en sår som aldrig läker.
