Fjällguiden hittar ett märke i trädstammen – ett
runmärke som inte finns på något kort. Han rör
det med handen och höjer ögonbrynen. Skogen
stannar upp. Vindstilleståndet är ovanligt.
Han går vidare, men snart hör han ljud – inte
från djur, utan från marken själv. Jorden rör
sig under hans fötter. Han vänder sig om och ser
en svala, halv genomskinlig gestalt i skymningen.
Den pekar mot norr.
Första regeln: Trollmytologin är inte bara myter.
Den har egna lagar. När en människa rör runor
utan tillstånd, väcker de uppmärksamheten hos
den som besitter skogen.
Han fortsätter, men snart syns rök i horisonten.
En skogsbrand brinner i fjällens sydände. Han
springer mot elden, men när han kommer närmare,
ser han att den inte brinner – den dansar. Elden
är levande, avsedd att slukas av trollens vilja.
Andra regeln: Skogsbrand är inte en katastrof.
Den är en testning. Den som kan stanna den, får
en talisman. Den som inte kan, blir en del av
den.
Fjällguiden drar fram en liten papperstas och
slänger in den i elden. Den slocknar. Skogen
andas ut. Han står kvar, tyst, medan rök lämnar
marken.
När han kommer hem, är allt som vanligt. Men i
hans ryggsäck ligger en ny kärna av lönn, som
inte var där förr. Han vet inte om det är en
gåva eller en varning.
Skogen väntar.
