Första snön faller på ön. En dalahästsnidare
samlar träd från gamla kyrkogårdar för att skapa
en ny figur. Han har aldrig sett en sådan form
före, men känslan av tryck i handen säger honom
att det är rätt.
När han slutför skapandet, stannar vinden.
Skenen på ön försvinner. Folk börjar tala om att
dödarna inte längre väntar vid graven, utan går
in i skogen.
Han får besök av en kvinna med ögon som speglar
mörkret. Hon säger ingenting, men lämnar en kniv
av svart sten. När han klyver den, spricker
marken. En gång varje natt kommer en röst från
jorden – en som inte hör till någon levande
människa.
Efter tre nätter av röster, tar han med sig
figuren till en gammal by. Där fästningen är
bräddad, men de som bor där har ingen minne av
vad som hände. De visar honom en grotta bakom
kyrkan. Inuti ligger tusentals dalahästar, alla
skurna i samma mönster.
När han sätter sin figur bredvid dem, börjar
jorden röra sig. En flod av blod strömmar upp
genom golvet. Han kastar bort figuren, men den
landar på en båt som inte finns där förrän nu.
När solen går ner, försvinner allt. Det finns
ingen spår av rituallen, inga röster, inga döda.
Men i skogen står en ny dalahäst, och den väntar.
