Ett skärgårdslandshus i norr stängs av snö och
tystnad. Fjällguiden Anna får uppdrag att hitta
ett gravfält som försvunnit från kartor, men
hennes förfäder har varnat för att vikingar inte
ligger på lämna.
När hon går in i skogen, känns det som om träden
rör sig. En grott öppnas där inga kartor visar,
och innanför ligger ett stort stenbälte med
runskrifter som inte finns i något känt språk.
Anna trycker på en platta, och jorden rörs.
Vintern kommer tidigare. Vintern är inte bara
kall, utan också tyst — allt liv släcks. Anna
inser att den försvunna gravfältet var en dörr
till ett andra plan, och att den nu är öppen.
Hon försöker stänga den genom att kasta en
gammal fäbodsten över kanten, men stenen flyger
tillbaka och sätter sig fast i hennes hand. Det
är en regel: ingenting som är inom
trollmytologiskt skydd får ta sig ut.
Under midsommaren, när solen inte går ner,
hittar Anna en ny grav. Den innehåller en kvinna
i vikingakläder, men hennes ansikte är blankt,
som om den aldrig hade haft en själ. Anna
tvingas låta henne gå, eller riskera att hela
byn försvinner.
Hon väljer att låta henne gå. När solen går ner,
försvinner stenen från hennes hand, och skogen
blir stilla igen. Byarna växer inte längre, men
de lever.
