Fiskarens son dör i en gruva under mörkret. En
röd fläck på väggen blir den sista bild som syns
innan elden tar emot honom. Skärgårdsflickan
står vid dörröppningen, hennes famn fylld av
blod och kvavhet.
Tredje dag efter olyckan bryter en vinterstorm
in genom öarna. Vintern är lång, men det är inte
snön som stör. Det är de nya reglerna: gruvorna
ska stängas om arbetarna inte godkänner nytt
arbetsavtal. Ingen får tjäna mer än en tredjedel
av sin tid.
Skärgårdsflickan går till byn. Hon ser hur gamla
män står i kö för att få en del av det som finns
kvar – korn, bränsle, vatten. De pratar om
förändring, men ingen vill ta ansvar. Hon
stannar vid en stuga där en kvinna sittter med
en skrivmaskin. Den är gammal, men den fungerar.
Hon skriver en brevskrift. Den går till varje
hus, varje by. Den säger att de inte kan
acceptera reglerna. Att de inte kan släppa
kampen bara för att det är enklare.
Nattetid bryter en ny regel in. Alla gruvor ska
stängas, men de som arbetar i dem får inte
flytta. De måste bli del av något annat – något
som inte är gruv. Skärgårdsflickan står vid en
kustklippa, högt över byn. Hon ser hur en man i
svart kläder drar upp en båt från havet. Han
tittar upp mot henne, men hon vänder sig bort.
De första isblocken kommer i april. De ligger i
vatten, och de är fulla av skräck. När de
smälter, kommer de att bära en ny lag. En lag
som säger att ingenting ska kunna förlora sin
plats i samhället.
Skärgårdsflickan sätter sig vid bordet. Hon
skriver igen. Den här gången är det inte ett
brev. Det är en plan. En plan för att göra det
som ingen annan vågat.
När solen går ner, står hon vid kusten. Hon ser
hur vinden samlar sig, hur vatten börjar röra
sig. Hon vet att det är slutet. Men det är också
början.
