Första snön faller på ön samtidigt som den sjuke
prästen lämnar staden. Han kommer till en by där
alla har glömt att skriva namn, där barn ritar
runor i snön och vuxna tystnar vid minnet av
något som inte längre är. Bygden ligger i ett
förbjudet område, där tid och rymd inte följer
samma regler som i resten av landet.
Prästen hittar en gammal kyrka med väggmålningar
av en frälsare som inte liknar någon i de kända
texterna. När han rör vid en bild, börjar snön
bli varm och förvandlas till blommor. Byborna
vaknar upp från långsömn, men de har ingen minne
av hur de kom dit. De börjar kalla honom för
"den som återuppvecklar".
En ny snöstorm kommer, men den slår inte ner.
Den svävar i luften, bildar en sky som döljer
solen. Prästen får reda på att byn är en sista
plats i ett försvunnet land, där magi
fortfarande fungerar som det gjorde innan det
försvann. För att hålla det kvar måste någon ge
upp sin minne, och prästen är den enda som kan
göra det.
Han vägrar. I stället för att släppa taget,
försöker han skapa en ny regel: att minnen ska
kunna delas, inte borttas. Snön stannar, men byn
börjar försvinna i riktning mot nattens gräns.
Prästen stannar kvar, och när solen kommer upp
igen, är han ensam. Byborna har försvunnit, men
deras röster finns kvar i vinden, som en varning.
