Stenhuset vid Ljungby färghamn står kvar efter
stormen, men det räknar inte längre med dag.
Marknadsdagen har kommit – men inte som någonsin
tidigare. Dagsljuset krymper till en skärva över
horisonten, och natten blir tjock, ande,
genomträngande. Den här gången ligger
midsommarmarknaden inte bara i kyrkbyn utan i
marken själv: stenar står upp ur jorden som
stora klockor, bränsle av ålderdomens andedräkt.
Kvinnligt – det är hennes namn i byn, men också
sanningen: hon har blivit midsommarvärdinnan
inte genom val, utan genom att vara född i
stenbunden rödgrön krets. När hon gick bort i
fjol hade alla trodde att kraften dött med henne.
Men hon lever. Och nu känner marken henne.
Händerna skär sig mot sten – och snön faller
varje kväll, fast det är midsommare.
Naturmystik – den låg i träden förra året. Nu
låg den i jordens hyvel. En kväll stod hon i
skogen och hörde hur tallarna viskade i tre
toner. Ett barns röst, men ingen kunde säga
varifrån. Hon tog en gren och kastade den i
elden – den brann utan rök. Det var tecknet. Det
var kört.
Medeltidsmarknad – de kom in på floden i
seglande båtar utan segel. Korgar med svarta
lingon, smör av björnsmör, glasburkar med vatten
som sparkade mot sidorna. Inte handel.
Förflyttning. Varje liten sak bar ett minne – en
strumpa, en pappersflik – och när någon tog emot
dem, blev de omedelbart gammal. Tidens lagring i
föremål. Värdinnan såg en kvinna som drog fram
en gammal franska klokspets – och grät. Så fort
klockan slog midnatt gick hennes ansikte sönder,
som om den aldrig varit levande.
Kylig – luften stannade. Inget vatten drog sig
tillbaka. Skogar samlade in andningen. Kvinnan
stod på balkongen med sin kniv, klev ner på isen
där floden var. Kallare än januari. Inget ljud
utom hennes andetag – och då, plötsligt, hördes
musiken: två toner, från en visselpipa som ingen
hade sett.
Hård regel: det går inte att ta bort en
midsommarmarknad utan att ge upp en del av sitt
liv. För varje person som lämnar marknaden,
försvinner ett minne – men det gör också det som
styr marknaden. Hon kände det i ryggen när hon
slet av sin egen sista minneslapp. Den låg i
handen, och hon visste: nu skulle hon aldrig
kunna komma ihåg vad hon hade varit.
I midsommarväntan – natten utan slut – satte hon
sig mitt i marknadens cirkel. Hon gav sin röst.
Gav sin sista tanke. Gav sin hjärta. Marknaden
stängdes. Stenarna sjönk. Snön försvann. Floden
började flyta.
Den dagen efter var inget annat kvar än gräs,
och en damm i kanten. Byborna sa ingenting. Men
de gick inte längre till vattenkranen. De
lyssnade på vinden. De visste att något hade
hänt. Och att det hade varit kyligt.
