Skogens gräns lämnas kvar med stenar och rönn.
Älgjägaren står vid vattendraget, kroppen
förtvivlat svag. Han har inte sänkt sin pil på
två dagar. Vinterstilla bryts av ljud från
trädtoppar – något rör sig högt upp, nära himlen.
Han ser inte det, men känner det. En plötslig
vind rör snön, och en ljusstrimma bryter genom
träden. Han faller omkull, handen över hjärtat.
Särskilda regler börjar gälla: varje natt måste
han jaga en levande älg, annars försvinner hans
andning.
Ett nytt system är inrättat. Industriella
maskiner står stilla i byn, och eldningsväxlar
fungerar inte utan att en älg dödats. Byborna
tystnar när de ser honom gå genom landskapet,
ögonen blåsvart som mörkret. Han hittar en älg
vid bäcken, men den springer mot skogen. Han
följer, vandrar genom isiga löv. När han når
djungeln, finns det ingen älg – bara en
spindelväv av ljus. Han sträcker ut handen, och
vevet bryts. En bild formar sig: en människa i
byxor, stående vid en åker, med en panna av
metall. Han väcks av ljud från skogen – ett
skrik, en kraft. Han slår till, men ingenting
händer.
En ny regel införs: varje gång han dödar en älg,
måste han lämna en del av sitt minne. Han vägrar,
men byn börjar försvinna. Byggnader försvinner,
och barn försvinner. Han går tillbaka till
bäcken, men det finns inget vatten. En älg
kommer fram, ögonen glasigt. Han skjuter, men
pilen försvinner. Han väntar, och när natten
kommer, blir han en del av skogen. Ett nytt liv
börjar – han är nu en älg, men minnet av sin
tidigare existens finns kvar. Skogen får en ny
balans, och byn återupptar sitt rörelsemönster.
Han står vid bäcken, och för första gången ser
han sig själv i vattenytan – ett ansikte som
inte längre är hans.
