Vintermörkret faller över Kustviken. Här, vid
fjällens gränslinje, ligger den gamla marknaden
från 1300talet – en skugga i jordens botten,
inte byggd av trä och sten, utan av samlad minne.
Den vaknar var sjunde vinter, men aldrig så här
tidigt. Dagens ljus släcker plötsligt. Ingen
lyktor tänds. Tystnaden kommer in genom dörrar
som aldrig har öppnats.
Fjällguiden Ebba står vid kanten till stenringen.
Hon har sett runorna sitta i bräddarna,
fladdrande som blad i vinden. Men idag är de
tomma. Inget spår av gammal skrivning. Hennes
händer – alltid fulla av det förflutna – känns
fruktansvärt tomma. Hon har fått veta: magin
fungerar bara om ingen säger något. Inte ett ord.
Aldrig.
När den första vagnen glider fram ur skogen,
trasslad i rödgräs, ser hon att den är full av
människor. Men deras ansikten är blanka. De går
utan ljud. Inget skratt, inget snack. De stannar
vid kyrkogården och släpper ner skålarna –
smutsiga, krossade – i jorden. En regel: ingen
får höra vad som sägs. Om du pratar, svävar
runorna ut ur sina former. Och då exploderar dem.
Ebba tar ett steg bakåt. Hon känner hur knäna
pressar mot snön. Det är för sent att vända. Hon
känner igen det: en runa från sin mormor, låg i
ett skåp under golvplåt. Den ska ha förstört en
hel landsbygd. Nu kommer den tillbaka – men utan
tal.
Hon sätter sig på marknadsbänken. Hennes
andedräkt stiger som ånga. Hennes mun öppnas.
Inget kom ihåg. Men hon viskar. Ett enda ord.
"Hem."
Och marknaden svävar upp. Stenringen släpper
taget. Skymningen bryts. Ljuset går. Alla runor
i hundratals hänger i luften – ofullständiga,
spräckta. De faller som is.
Men det är inte slut. Någon där borta, i skydd
av sten, lyssnar. Två personer. En ung flicka.
En man med kläder från 1940talet. De stirrar på
den brända marknaden.
Och i skogen, djupt ned, börjar något annat växa.
