Hennes skrivbordslampan slocknar på en kväll i
fjällstationen. En karta över norra Sverige
ligger öppen, röda linjer visar gränsen mellan
folkhemmet och det förbjudna området. Hon har
aldrig sett en sådan ruta förr, men den finns
där – en svart markering vid en gammal stuga i
skogsbrynet.
När hon går till stugan, hittar hon ingenting.
Bara vinterluft och en dörr som inte kan öppnas
från utsidan. Hon hör inget, men känner en
trängsel i bröstet som inte kommer från vinden.
Någon har lämnat ett brev i skåpet – papperet är
av samma typ som de använde i
flyktingmottagandet. Innehållet är ett namn:
_Elin._
Hon väntar på att någon ska komma. Ingen kommer.
Dagen efter hittar hon en ny kartmarkering,
närmare stugan. Den är blå, inte röd. Hon inser
att det finns två regler: första är att man får
inte lämna mottagningscentralen utan tillstånd.
Andra är att ingen får ta emot brev som inte är
från en registrerad flykting.
När hon åker tillbaka, står dörren öppen. Inuti
finns en rad med skrivna namn, alla från samma
år som Elin. Hon lär sig att stugan är en plats
där tystnad är en plikt – varje person som går
in, försvinner. Ingen får säga vad de hör eller
ser.
Hon stannar kvar. En natt hör hon ett rop bakom
en vägg. Hon slår upp den, men hittar bara en
kista med en kamera. Bilderna visar en flicka i
fjällskogen, som rör sig utan att röra sig. När
hon går ut, är stugan borta. Kort efter dyker en
ny kartmarkering upp – den är grön.
Hon väntar. Inga fler brev. Ingen annan.
Tystnaden blir en del av henne. När hon lämnar
stationen, är det som om hon aldrig varit där
alls.
