Kusten stod tom vid midsommardagen. Hustrun hade
tagit bort hennes klocka från bordet. Hon satt
vid fönstret och såg på vattenytan, där
skärgården svävade som en dröm. Rådgivaren hade
lämnat huset utan att säga varför.
Första regeln: ingen kontakt med utomstående.
Andra regeln: alla resor måste godkännas av
kommunen. Förbjudet att ta med sig dokument utan
tillstånd.
När järnvägen bröt sig i norr, gick de första
bilarna in i skogen. En mörk form korsade vägen,
försvann i gräset. Ingen kunde se vad det var.
Polisen kom, men bara för att skriva ned namn.
Rådgivaren hittade en karta under golvet i sin
gamla skola. Den visade en ny linje genom ön, en
som inte fanns på något kartblad. Han tog den,
men när han kom tillbaka, var dörren sprängd.
De som arbetade på järnvägen började sjunka i
tystnad. De talade inte om vad de såg, bara om
att vinden ändrade riktning. En kvinna sa att
hon hörde röster i trädgården, men ingen trodde
henne.
När nattens sol slog ner över skärgården, gick
rådgivaren till stationen. Han såg en man i
uniform springa mot spåret, följd av två andra.
En explosion skakade marken. Vagnen ramlade ur
balansen, rullade in i havet.
Ingen sa något. Inga rapporter. Ingen vittne.
Bara tystnaden och vinden som flög över byn.
Rådgivaren återvände till sitt hus. Klockan var
fortfarande borta. Han satte sig vid fönstret
och väntade. När morgonljuset kom, försvann han
också.
Vintern kom, och ingenting blev som innan.
