Stockholmsbanan står still. En röd tågspårvagn
stannar mitt i natten. Flickans hand skakar när
hon ringer från telefonbänken vid plattformen.
Sjuksköterskan har aldrig sett sådan här
stillestånd innan. Tåget varierar inte. Det går
inte att återställa. Systembolagskunden stiger
upp ur sitt sovrum. Hans tidigare liv –
bostadsrättsförening, kontorsjobb, morgonkaffe
med grädde – känns som ett annat land.
Han går till stationen. Ljuset från gatlyktor
speglar i regnet. En man i mörk kostym står vid
spåret. Han viskar något om "sista
laddningen".
Kunderna börjar klaga. De vill hem. De vill ha
sina kvällsmål. Systembolagskunden stannar vid
en kiosk. Första gången sedan 1945 har han köpt
cigaretter utan att få en kortfattad förklaring.
Kassören säger inget. Hon ser bara på honom.
Natten fördjupar sig. Han hör ett ljud – ett
släpande, metalliskt ljud. Han vänder sig mot
spåret. Ett mörkt föremål ligger där. Det är en
liten, vit skiva. På den står ett namn:
"Sverige". Han plockar upp den. Den är
kall. När
han trycker på den, lyser en blå glimt i marken.
Tåget börjar röra sig igen. Men det är inte
samma tåg. Det är tomt. Inga passagerare. Bara
en skugga i sidofönstret.
Han står kvar. Tiden har ändrats. Nu kan han
inte längre gå hem. Han kan inte lämna stationen.
När han försöker springa, försvinner gatan bakom
honom. Han blir kvar i den stora, vita salen.
Därifrån ser han staden. Den är annorlunda.
Byggnader är högre. Vägar bredare. Men ingen
människa rör sig. Det är som om allt har stannat
– fastän tåget kör. Han förstår att han inte kan
återvända. Storstadsstressen har blivit en del
av honom. Han är nu en del av systemet. Och
systemet har blivit en del av honom.
