Folkhemsarkitekten står vid kusten och tittar på
den nya vattenkraften som ska byggas.
Byggnadsmästaren har fått order att inte röra en
gamla kyrkogård. Han följer regeln, men får höra
om en skräckslagen fiskare som satt fast i en
brunn efter att ha sett något under jorden.
När byn börjar känna sig säkra på ny teknik,
börjar vinden förändras. Vintern kommer snabbare
än vanligt. Vintermörkret drar in och med det
börjar folk att drömma om en gammal vikingafröda.
En ung flicka försvinner under midsommarnatt,
och de som söker henne finner en ring av stenar
kring ett sjöbodshus.
Arkitekten går in i byn för att undersöka. Han
hittar en gammal karta som visar en ritualplats
under sjön. När han försöker ta bilder, slår
strömmen av. Det finns en regel: inga elektriska
apparater nära vatten. Han bryter regeln, och
nästa dag är byn i mörker.
Han lär sig att rituallen var en basturitual för
att skydda byn mot vinterens makt. Den blev
avbruten när byn bytte till moderna metoder. Nu
återkommer den, och den kräver ett offer.
Arkitekten står vid sjön och ser hur flera barn
går in i vattnet. Han räddar en, men andra
följer.
När morgonljuset kommer, är byn tom. Endast de
som deltog i ritualen är kvar. De har blivit del
av byns minne, och deras liv har förändrats.
Arkitekten lämnar byn, men kan inte glömma det
han såg. Han vet att det finns en gräns mellan
framtid och förflutna, och att vissa krafter
inte låter sig bortglömmas.
