Isbrytarkaptenen får orders att eskortera en
arkeologisk expedition mot en avlägsen ö. Hennes
båt, som är utrustad med moderna sensorer,
börjar registrera anomali i isens struktur. Den
växer fram som ett mönster som liknar runor, men
inte finns på något kändt kartblad.
Första natten kastas båten in i en plötslig
islossning. En grupp män i gamla
rödräddningskläder dyker upp och säger att de
har varit där hela tiden. De berättar om en grav
som ligger under isen, där en vikingafröken låg
begraven. Kaptene följer dem, men stöter på en
mur av glasartad is som inte går att bryta.
När hon rör vid muren, visar den sig vara en
spegel som reflekterar ett annat landskaps
konturer – ett som inte finns på någon karta.
Hon ser en kvinna i skärgårdsbygde kläder, som
står vid en vikingagrav. När hon försöker gå
närmare, slår isen igen och försvinner.
Kaptene söker kontakt med expeditionen, men de
har försvunnit. I stället finner hon ett
fragment av en gammal byggplan som visar en grav
i form av en stjärna. Hon inser att det är en
försvunnen stjärna som ska ligga under isen, men
ingen har sett den på över hundra år.
Hon bestämmer sig för att bryta isen på en plats
där planen säger att stjärnan ska ligga. Under
arbetet kommer en ny islossning, och den här
gången drar den ner en del av båten. Hon hittar
en grav, men den är tom. Inuti ligger en säng av
trä och en klocka som stannade vid midnatt.
När hon lämnar platsen, försvinner alla spår av
gravens position. Isen är som den var innan.
Kaptene åker tillbaka till hamnen, men fångar en
glimt av kvinnan i skärgårdsbygde kläder, som
står vid en annan island. Hon vet inte om det
var realitet eller hallucination, men känner att
något har förändrats.
I efterhand uppstår en regel: isen kan inte
brytas utan att något förloras. Det är inte bara
fysiskt, utan också andligt. Kaptene har inte
förlorat något, men hon har lärt sig att vissa
platser inte är förändringsbara – de är skyddade.
