Första dagens solsken bryter in över skärgården.
En midsommarvärdinna stiger ut från sin
sommarstuga, koffert i handen, och går mot byns
gamla bastu. Hennes namn är inte viktigt — bara
att hon har sett förändringen komma.
Bygden ligger mitt i Mellankrigets kris. Gamla
ägare förlorar makt, nya industriella
strömningar växer. Men det är den hemliga
ritualen som nu börjar sluka byns andedrag.
Varje år samlas folk vid bastun för att "
rensa"
den som är förändrad — en rituell rättelse som
har funnits sedan första vintern efter kriget.
Midsommarvärdinnan har varit tyst om sitt
upptäckte. Hon har sett hur någon annan — en
flicka från byn — börjat förändras. Ögonen
förändras, rösten blir lägre, hon börjar förstå
saker som inte ska förstås. Det är inte magi,
inte självskada — det är en förändring i själen,
en kraft som kommer från de gamla jordarna.
När midsommarfestivalen börjar, står hon på
bastun. Hon ser flickan stiga in, klädd i vit
klänning, ögonen blanka. De andra byborna står i
ring, viskar ord som inte är svenska. De säger
att hon måste "renas".
Hon ställer sig framför dem. Hon säger ingenting.
Hon drar upp sin koffert och kastar ut ett
bladpapper. Det är ett dokument, skrivet i
gammal handskrift, som visar att basturitualen
aldrig var tillåten. Den var en förbannelse, en
sättning av de som ville kontrollera byn.
Ritualen stannar. Flickan faller ner, gråtande.
Byborna ser på henne med nytt förskräck.
Midsommarvärdinnan står kvar, kofferten i handen.
Hon går bort från bastun, och lämnar byn.
När natten kommer, står hon vid havet. Hon ser
en fyr i fjärran, ljuset svagt men fast. Hon vet
att den finns, även om ingen annan ser den. Hon
har inte rört sig från byn, men hon har ändrat
sig.
Det är en ritual som inte längre är levande. Men
den är inte borta. Den väntar.
