Fjällskogar växer ut över öns sydostkust under
ett mörker som inte släpper taget. Långt ut i
skärgården, där gamla tider svävar i kanten
mellan vatten och berg, rinner det en skenande
sjö genom skären — men ingen har sett den förrän
nu. Den är inte kartlagd. Den dyker upp efter
solnedgången, fastnar i klipporna, sprider sig
mot stranden.
Ölandsfiskaren Erik står vid sin båt, handen på
hakebotten, när han får budet: en stuga på
Hovsund ska hyras under midsommaren. Han svarar
utan att fråga varför. Kort sedan står han i
dörren, trädgårdsgränsen spänt av
glasbollstörning, skrattlöst lukt av gräset som
aldrig torrnat. Inget vatten i kranen. Mätaren
står still. När han går in, skåpet är fullt av
brända skor, inget livsmedel. En pappersbit
ligger på bordet: "Vill du ha stugan? Då får du
leva utan. Så länge natten håller."
På fjärde dagen ser han två flickor springa
längs stranden, bara i kapp, utan att nå fram.
De försvinner i det blåa vattnet. Nästa dag står
en man på kajen, halvklädd, näsan iskall. Han
viskar till luften: "Jag vill hem."
Sedan faller
han ner i vatten, och vatten lämnar inga spår.
Erik söker kraft i skogen. Han skär upp en
grantrunk — låg i vatten, men roten skär sig i
hans hand. Blodet blir svart. Det gäller inte
att dricka. Det gäller att gå. När han vandrar
norrut, syns det: marken brinner lågt. Fjällen
andas rök. Tystnaden är full av djur som inte
finns i böckerna.
När midsommarnatten når sin höjd, sänker sig
himlen. Ett ljus far åt alla håll — men det
kommer inte från solen. Det kommer från de döda
husen. Stugan börjar själv svala. Väggarna
skiljer sig från varandra. Erik kastar ut sina
kläder. De förvandlas till mjuka rönn. Han står
naken vid kajen. Vatten känns inte kallt. Det
känns som att han alltid har varit här.
Den femte natten stannar tiden. Allt står still.
Det finns inget mån eller stjärnor. Bara det
svarta ljuset. Erik står i mitten av stranden.
Han kan inte se sig själv. Men han känner att
han har blivit något annat. Han andas inte. Han
andas. Han andas.
Stugan försvinner. Ej försvunnen — utan
förändrad. Nu står den inte på land. Den flyter.
I stugan ligger ett nytt skrivbord. På det ett
dokument. Med hans namn. Och ett datum: 1940.
Han öppnar dörren. Vinden är svensk. Solen lyser.
Vatten rinner. Skärgården ligger still. Men
något är fel. Ingen i byn känner honom. Inte ens
om han är från Öland.
Erik går till kajen. Sitter ner. Böcker är
skrivna i ett språk han inte känner. En platta
ligger på marken. Han lyssnar. Musiken är från
1953. En kväll i Stockholm. En dans på
Riddarfjärden.
Han tittar ut över havet. Natten har ändrat sig.
Den kommer inte tillbaka. Men han vet vad han är
nu.
Han är stugan. Han är natten. Han är vinden som
går mellan kalkstenar.
Och han väntar.
