Fartyget stannar vid ön under midnattssolens
glans. Skärgårdsflickan stiger av, klädd i röd
klänning som inte passar till vintern. Hon
väntar på att bli uppmanad att åka tillbaka, men
ingen kommer. Vintern har förändrat reglerna –
färjorna står stilla, och de som bor i byarna
måste själva avgöra om de ska lämna eller stanna.
I grunden under byggnaden hittar hon ett papper
med en lista över älgar. Varje namn är förenat
med en datum och en plats. Hon rör sig genom byn,
ser hur människor undviker varandra, men inte
längre i det vanliga sättet. De säger ingenting,
men de visar. En gammal kvinna ger henne en lapp
med en ny lista, och en man i bygden slår till
henne utan att säga ett ord.
När hon läser listan ser hon att alla älgar har
försvunnit. De är inte döda, de är där
någonstans – men ingen vågar säga var. En morgon
hittar hon en älg i skogen, men den är fastspänd
i ett träd. Hon bryter loss den, men det är inte
en älg – det är en man, täckt i fjäll, med ett
ansiktsuttryck som inte är människans. Han
fladdrar med ögonen, men säger inget. Hon får
tag i honom, men när hon kommer tillbaka till
byn är allt som det var. Ingen minns vad som
hände.
Den tredje natten stannar fartyget igen. Den här
gången är det en annan flicka som stiger av. Hon
ser ut som skärgårdsflickan, men hon har inte
samma klänning. Hon väntar på att bli uppmanad
att åka, men ingen kommer. Skärgårdsflickan står
i skymningen och ser hur den nya flickan går in
i byn. Hon vet att den tystnadskulturen inte kan
hålla, men hon vet också att det inte finns
något att säga. Det finns bara älgar som väntar
i skogen, och tystnad som inte låter någon prata.
