En skärgårdsflicka växer upp i en trädgård vid
havet, där vintern är lång och vinden ständigt.
Hon lär sig att plocka blommor och läsa
tidningar om tiden, men inte om hur de råkar ha
sina egna problem. Ett sommarstuga i närheten
har alltid varit en symbol på det gamla, men nu
är det öppet för nya män. De säger att de vill
bygga något nytt, men de har redan börjat skära
ner träden.
Första trycket kommer när en maskin ställs in
vid stranden, och en grupp människor samlas runt
den. Skärgårdsflickan ser dem från sin veranda,
men hon vet inte vad de säger. En natt senare
brinner en del av skärgården, och den
sommarstuga som hette "Förbundet"
försvinner i
elden. Inga röster hörs, bara tjut från fåglar
och vindens viskning.
En dag får skärgårdsflickan ett brev med ett
stempel från en annan landsdel. Det säger att
hon ska åka till en plats där man inte längre
kan bo kvar, men hon vet inte var den är. Hon
följer en väg genom skogen, där träden är så
tunna att man kan se månen genom dem. När hon
kommer fram finns det ingen by, bara en liten
byggnad med ett stort glasfönster. Inuti sitter
en man som säger att han känner igen henne, men
hon har aldrig sett honom förr.
När hon går in, slår dörren igen bakom henne.
Det finns inga vägar ut, bara ett tak över
huvudet och en rad papper på ett bord. Hon läser
dem, men de är på ett språk hon inte känner igen.
När hon försöker gå ut, är dörren låst. En regel
står på väggen: "Inga flykter." Hon ser sig
omkring, men det finns inga andra personer. Bara
en liten lampglöd och en vägg som reflekterar
ljuset.
Efter två dagar hör hon ett ljud från ett annat
rum. Det är en röst, men den säger ingenting.
Hon går mot ljudet, men när hon öppnar dörren,
finns det ingenting där. Endast en tom kammare
och ett kort med en rubrik: "Mellankrig." Hon
ser upp mot fönstret, där månen lyser genom
glasskivan. Det är kyligt, men hon känner inte
kalla. Hon står kvar, tills det blir morgon.
