Första dagen i Hjälmsholm: färjan tappar
gångbordet i röken, och han stiger av med en
bunt papper som inte är tillräckligt tydliga.
Vatten från sjön har svalt skrivningarna på ett
halvt dussin akter, och han måste läsa dem genom
glas som bara visar varje rad i ett nytt ljus.
Sjön runt slottet – Malmöfjorden – har
förändrats. Vattenytan är nu stilla, men alltid
litet mörkare än den ska vara. Kustvaktens
rapporter från 1937 pekar på att fiskbeståndet
försvunnit under ett enda natt, men ingen sa
något. Det fanns inget behov av att säga något –
folk hade redan lärt sig att tystna vid vatten.
Han går in i slottets arkiv. Bokhyllorna är kala,
men bakom ett krypskåp finns en kassett med två
filmremsor. En visar en jordbrukare i fullt
guldskinn, stående mitt i en skog, som skrattar
– men huden är blå. Den andra visar hur
byggnaden förflyttades. Ett slott i stället för
ett hus, i ett skogsskärsbrott där ingen kartan
visar något. Inget registrerat i planritningar.
Ingen bygglov.
Någon har lagt in ett skiftande system i
arbetsplatsorganisationen: alla anställda i
kommunen som arbetar med flyktingar måste
godkänna en personlig frågeformulär varje år.
Frågan: “Har du sett något som inte borde finnas?
” Svar: Ja eller Nej. Om man svarar ja, får man
aldrig tjänstgöring längre. Förlust av plats,
förlust av hem, förlust av rätt att få hjälp.
Det fungerar – men ingen undrar varför.
Natten mellan dag 5 och 6: han hör steg i
korridoren. De är tydliga, men trampar inte på
golvet. De kliver över luften. När han öppnar
dörren, står det inget där. Men i kammaren bakom
– de gamla väggarna är krusade. Som om någon
haft kvar en ande av det som försvann.
På morgonen: alla dokument i arkivet är
borttvättade. Bara ett papper kvar – en kopia av
hans eget arbetsintyg från 1938. Under
signaturstrecket står ett nytt namn. Och under
det, ett nytt datum.
Han lägger ner papperet. Går ut. Färjan kommer
inte. Ställer sig vid kajen. Tittar på vattnet.
Vattenytan glimmar nu – men det är inte sol. Det
är något som svävar under ytan.
Det stora skärgårdsförsamlingen håller möte i
helgen. Alla som jobbar med flyktingar i norra
skärgården kommer. Han får ta del av en
presentation om "samhällsskyddets krets". I
slutet ser han framme i raden: en man med ett
ansikte som liknar hans eget. Men det är inte
han.
Han vet inte om han ska skriva rapport. Eller om
han ska lämna sitt yrke.
Men han skriver ett nytt namn i arkivet. Och en
ny dag. Och sedan, utan att säga något –
försvinner han.
Slottet står kvar. Vattenytan är mörk. Men inte
dyster. Den är lugnt djupt.
Och i gräset utanför – ett spår. Som om någon
gått dit. Och tagit en sten.
