Bonden står vid vägkorsningen där det fordom
gick en röd trädgårdsmur. Nu ligger den ödelagd,
bränd av eld som kom från norr. Han har aldrig
sett så mycket rök före, inte ens under kriget.
Vintern har varit sval, men nu är vinden fylld
av kvav doft.
Han går mot stuga, där hustrun vaktar barnen. De
har hört att skogen brinner, men inte varför. En
jaktgrupp från norr har lämnat ett spår av
förstörda trädstammar. Bland dem finns en samisk
kvinna med blodiga handskar, som inte säger
något om vad hon gjorde.
När polisen kommer, förklarar de att det var en
olycka. Men bonden ser att flera stigar är
nyförstörda, och att någon har kastat ned ett
ägg i brännande löv. Han minns att hans far sa
att ägg ska läggas i jorden, inte i eld.
På morgonfika sitter kvinnan vid bordet, med ett
kort över sin hand. Hon säger ingenting, men när
bonden plockar upp ett par skor från golvet, ser
han att de är samiska, med mönster som inte
finns i byn. Han vet inte om han ska ta dem
eller låta bli.
Nattetid hör han ljud från skogen – ett ryck,
ett plask, ett rop som inte är människoljud. Han
går ut, men ser bara skymning och snö. När han
kommer tillbaka, är det ett ställe i köket som
är bränt, men ingen förklaring.
Polisen kommer igen, men de frågar inte om de
som brände. De frågar om hur han känner sig. Han
svarar att han inte vet. Kvinnan står vid dörren,
med ett litet paket i handen. Hon ger det till
honom, och går utan att säga adjö.
I paketet finns ett kort med en riktning och en
dag. På dagen efter får bonden ett brev från byn,
där man berättar att skogen är återhämtad, men
att en del träd inte längre växer. Han inser att
det inte var en olycka – det var en gräns.
