Förra våren gick det vatten rakt upp i
fönsterkarmen på hörnan vid Rönnö. Det var inget
regn — det var blod. En skärgårdsfiskare stod
där, vände sig om, och såg inget. Men senare
hittade man honom i en brygga, skuggan av en
häst över hans rygg. Ingen sa vad det betydde.
I år kom midsommarnatt med en ny stil. Tystnad.
Inte en sjöplockning, inte ett fladdertag. Bara
tomma kroppsfläckar på stranden. Och ett ljud —
mjukt, metalliskt, som någon snutar inifrån
jorden.
Dalahästsnidaren från Värmland hade aldrig
trotsat traditioner. Han ritade röda hästar i
spåren av bygdens gamla stora kyrka, med hjärta
av svart trä. Nu satt han mitt i natten på en
pappelbåt, i trångt krypin mellan fyra skepp,
och skrev. Inte några bilder. Inget snide.
Endast en lista. Fyrtio tre namn. Alla var djur
från skärgården. Alla försvunna efter
midsommarnatt.
När solen började lyfta över Östersjön, sprang
han till Kungsholm. Där låg det gamla
församlingshuset. Där stod kyrkoborgens bröst.
De hade inte haft ett kyrkogårdsmål sedan 1934.
Men nu låg ett annat — inte gravstenar, utan två
hundrakronor i sand. När han grep dem, gick
kanten av plåten sönder. Under var en skit av
runor. Sjöodjursjakt. Ej död, utan översättning.
Han hörde det innan han såg det. Ett andetag i
väggen. Sedan ett steg. I skenet från
midnattssolen klev en björk ur muren. Den hade
huvud av sten, men läppar av vit klippa. Den
räknade. En gång. Två gånger. Tre gånger. Då
knävade han ner.
Tiden stannade. Jorden tog in luften. Vatten
fick hållbarhet. Det var inte blod. Det var ljus.
Och när det försvann, var det första som
kvarstod: ett djur i sten. Med ansikte som hans
egen far.
Kyligt blev det. Allt blev kyligt. Inte kallt.
Kyligt. Som om allt levande hade blivit mindre.
Som om det bara var ett utsläpp av minne.
Nu sitter han i sin veranda, längre norrut än
någonsin. På bordet: ett barns skiss av en häst
med tre ben. I kanten: en skärva av
midsommarnatt.
Ingen går ut på vatten längre.
Men under marken?
Det samlas.
