Skärgården är tyst. Vintern har satt sig inomhus,
och fartyg rör sig bara i väntrummet mellan
kusten och den nybyggda staden. När en fångst av
islossar bryts upp, drar det till sig
uppmärksamhet.
Framtidens teknik har gjort det möjligt att
flytta hela öar, men regler förbjuder allt som
kan påverka naturliga strömmar. En samisk nåjd,
döpt till Njačča, arbetar som lärare i en by där
folk ännu inte har lärt sig att använda digitala
kartor. Hon får en uppdrag att övervaka en ny
byggnad vid ön Håkan.
När hon kommer dit, ser hon att byggnaden är en
maskin som suger upp sjön. Den kallar sig
"Klimatvård", men Njačča märker att
det är mer
än bara en teknik. De som arbetar där bär kläder
utan nämnvärd markering, och talen de använder
är förbjudna.
Hon går in i byggnaden. Inuti finns en kraft som
väcker gamla minnen – minnen om försvunna byar,
om förbjudna språk. En man från norr står vid en
skärm. Han säger ingenting, men han visar henne
ett bildspel: en kvinna som försvunnit i en
krigstid, en barnfamilj som flyttade bort.
Njačča inser att detta är en plats där
invandrade människor får återuppliva sina
tidigare liv, men endast om de inte bryter mot
de nya reglerna. Hon vägrar att acceptera. Hon
slår igen dörren.
Nästa dag kommer en grupp från byn. De säger att
de har fått order att ta bort byggnaden. Njačča
vägrar att gå med. Hon stannar kvar och väntar.
När byggnaden raseras, bryts en regel: det är
förbjudet att låta någon bli kvar. Njačča får
ingen chans att fly. Hon blir en del av det som
försvinner.
Det blir aldrig en ny by på Håkan. Bara en tom
plats, där vindarna blåser genom de försvunna
husen.
