Första snön faller över Norrlands fjäll. Den är
svart och bär en lukt av rost. Kyrkogrejen i
Luleå får en ny skötselare, men den som kommer
har inte lämnat staden på tio år. Han kallas
bara "prästen", men hans namn är fortfarande
förbjudet att sägas högt.
I stället för att bygga upp det gamla prästhuset,
han sätter in en maskin som drar energi från
jorden. Det är en ny teknik, en del av
Framtidens utveckling — en tid där människor
inte längre behöver tro på gudar, utan bara på
maskiner. Men jorden är inte rädd för maskiner.
Den börjar svara.
Efter tre veckor av svart snö, börjar fältens
djur dö. De står stilla i skogen, som om de
väntar på något. En kvinna från byn går till
prästhuset, men hennes barn är redan borta. Hon
får ingen svar. Vakterna säger att prästen inte
finns, men hon ser hans skymt i fönstret.
Den andra snön kommer i februari. Den är vit,
men den bär en lukt av blod. Prästen står vid
sjön, med en spade i handen. Han gräver upp en
sten, och den bär runmagi. Den är förbjuden, men
han har tagit den från ett förlorat hus i byn.
När han sätter den i marken, börjar marken brasa.
En dag tar han emot en ung kvinna. Hon har
kommit från Stockholm för att hyra stugan, men
hon får inte släppa sin väska. Hon är osäker,
men hon tror på prästen. Han visar henne hur man
sätter en runda på marken, och när de gör det,
får de syn på en bild — en kvinna som står i
skogen, med en ljus i handen.
Prästen försvinner. Kvinnan hittar en lista med
namn, alla från byn. Hon börjar läsa dem högt,
och varje namn försvinner ur listan. När hon når
slutet, börjar marken brasa igen. Hon springer
till sjön, men det är för sent. Det finns inga
flugor, inga fåglar, bara tystnad.
När snön smälter, blir marken blank. En ny
kyrkogrej kommer, men den är tom. Byarna låter
vara. Ingen säger något om prästen, men alla vet
att han är där, i skogen, med sin magi.
