Första året av Framtid börjar med en ny lag som
förbjuder allt järn och metall i skärgården.
Ölandsfiskaren står vid kajen och ser hur
lastbilar med glas och trä byggs upp i stället
för stålbåtar. Han har aldrig förlorat sin flott,
men nu måste han lära sig att fiska med trä och
rönn.
I en by på ön stiger en kvinna upp från en brunn,
hennes ansikte är täckt av is. Hon säger
ingenting, bara tittar på fiskaren. När hon går
in i skogen, följer han. De kommer till en bro
av svart sten, halv genomtränglig, som sträcker
sig över havet. Den visar sig vara en
förbindelse mellan två världar – en där allt är
stilla och en där allt är förändrat.
Fiskaren får ett val: kasta sig in i den nya
världen och riskera att förlora sitt hem, eller
stanna kvar och se hur allt försvinner. Han
väljer att gå över broen, men den bryts sönder
under midsommarnattens solnedgång. Vatten slår
upp från havet, och alla som var på broen
försvinner.
Efter det kan ingen längre bygga broar utan att
få en växande smärta i ryggen. Fiskaren stannar
kvar på ön, men han vet att någon annan kommer
att försöka återuppbygga den. Han väntar, med en
trädskiva i handen, redo att skydda sitt land
mot något som inte ska vara här.
