Stadens nybyggnader av glas och stål reflekterar
solen över havet. Kulturarbetaren får uppdrag
att kartlägga minnesplatser i området. En
byggnad från 1900talet upptäcks under jordens
yta, dold under ett moderniserat kvarter.
Byggnaden innehåller dokument som visar att den
tidigare varit en flyktingstation under en tid
då invandringen var skyddad av staten.
En gruvolycka i närliggande bergsmine ändrar
vattenkällan. Försörjningsnätet brister.
Människor börjar känna på de regler som tidigare
var osynliga: allt vatten måste delas enligt en
gammal lag. Den kulturarbetaren finner en karta
som visar en försvunnen väg genom skogen, en väg
som ledde till stationen.
Under en natt med mörker och svag ström bryts en
barriär i vattenledningen. Vattnet från
stationen rinner ut, lämnande en plats tom av
både vatten och minne. Kulturarbetaren står kvar
vid kanten, ser hur landet förvandlas till en
tystnad som inte längre kan återställas.
En ny lag införs: alla minnesplatser måste
registreras och godkännas av en ny myndighet.
Den kulturarbetaren förlorar sin plats i
samhället, men hennes arbete blir en symbol för
en tid som aldrig kommer att återupptas.
