Framtidens stadsplan visar ingen kärna, bara en
mättnad av byggnader som aldrig sluter. Allt är
digitalt registrerat, men ingenting är synligt.
En systembolagskund hittar ett papper i en
bokhandel – ett kvitto från en marknad som inte
finns på kartan. Hon följer spåret till en gata
som inte längre finns, där människor säljer
minnen i skyn.
Stadens regler säger att alla resor måste vara
planerade på förhand. Men hon har inga dokument,
bara en känsla. När hon kommer till marknaden,
ser hon kvinnor i samma kläder som de som
arbetar i systembolaget – men de säljer inte
drycker, utan tid. De berättar om en tid innan
tekniken tog kontroll, när man kunde flytta
mellan klasser utan att bli upptäckt.
En vaktmästare stoppar henne. Han säger att det
inte finns några klassresor, bara "
systemresor".
Men hon vet att det finns något annat. Hon går
in i marknaden, och när hon lämnar den, är hon i
en annan del av staden – där ingen känner igen
henne. Hon har inga dokument, men får en ny
kundkort som visar en ny adress. Den ligger i en
by som inte finns på kartan, men varje dag ökar
befolkningen.
När hon försöker återkomma, är marknaden
försvunnen. Men andra kvinnor har också börjat
försvinna. De lämnar sina jobb, sina familjer,
och försvinner till en plats där man kan välja
vilken klas man vill vara i. Inga regler, inga
dokument – bara möjligheten att börja om.
Hon stannar kvar. I byn, där ingen frågar vem
hon är, börjar hon förstå att det inte är ett
val – det är en dödsdom. Klassresa är inte ett
rättelsemedel, utan ett sätt att försvinna. Hon
låter sig ta emot, och när hon vaknar, är hon
bakom en skylt som säger "Systembolag". Det
finns inga kvinnor där, bara en lista över
kunder som aldrig kommer tillbaka.
