Fiskaren går med nätet längs kusten, där de
äldre har bott i tusentals år. Han ser hur
skärgården förändras – stenläggningar ersätts av
betong, och fartyg från staden lämnar mer än
fisk. En kvinna kommer till byn, klädd i mörk
grått, med papper i handen. Hon säger ingenting,
bara sätter ner en kartboks på gatan. Fiskaren
tittar upp från nätet, hennes blick är genom
glasskottet.
Byns äldsta man försöker få henne att gå, men
hon vägrar. När kvällen kommer, börjar hon rita
på sten. Mönster som inte finns i något katalog.
Fiskaren stannar kvar, tittar på hennes händer.
Hon målar ett hus, en båt, en dörr som öppnar
mot ett annat land. De andra byborna flyr.
Fiskaren får en lapp i fickan – en adress i
staden.
Han går dit, stannar vid en byggnad utan namn.
En kvinna öppnar dörren. Hon säger ingenting,
bara visar ett foto av byn som den var innan.
Fiskaren ser sig omkring, men allt är nytt.
Byggnaden har förändrats – taket är högre,
fönstren bredare. Han inser att han inte längre
kan åka hem. Det finns regler nu: man får inte
lämna byn utan tillstånd.
När han försöker springa, stannas han av en man
i uniform. Han får en kortlapp – en ny identitet.
Fiskaren sitter i ett rum med glasväggar, ser
hur byn försvinner bakom moln. Kvinnan som kom
till byn står utanför, tittar in. Hon nickar.
Han vänder sig mot väggen, sluter ögonen.
Skärgården ligger stilla, men det finns en ny
ström i vatten. Fiskaren vet inte om han är
frigjort eller fångad. Han väntar på att någon
ska komma in och säga vad som hände. Ingen gör
det. Han blir en del av det som inte längre
finns.
