Första snön faller över ön. Prästen står vid
kyrkogården och ser hur tiden stannar. Det är
1932, och folk har börjat fråga om det finns
plats för gud i en värld där maskiner bygger hus
på flygplatsen. Han får en brev från Stockholm:
en församling vill ha honom som rådgivare.
Han reser till staden. Där lär sig han att det
inte längre räcker att säga "gud
välsignar". De
nya ledarna vill ha konkreta handlingar – pengar,
planer, samarbete med statsbyråkratin. Han
vägrar. Ett morgon går han in i kyrkan, och alla
ser på honom. En kvinna säger ingenting, men
hennes blick är kall.
Natten efter får han ett bud: kyrkan ska stängas.
De säger att det är för att spara pengar. Han
går till konsistoriet och vägrar ge upp sin
plats. En man i svart kläder säger att han måste
välja mellan gud och stat. Han svarar att han
inte kan välja.
Den första midnattssolen kommer. Den lyser över
havet, men ingen ser den. Han går till kusten
och står där en timme. När han kommer tillbaka,
har kyrkan blivit öppnad igen. De nya ledarna
har gett upp. De säger att det var ett misstag.
Han vet att de inte har förstått.
Tredje vintern kommer. Han står igen vid
kyrkogården. Snön är tjock, men solen har blivit
starkare. Han inser att det inte är något som
kan slå ner. Det är bara att hålla fast. Han går
in i kyrkan och stänger dörren. Inne finns inga
människor. Bara en liten lampflamma. Han lämnar
den brinna.
